– får man väl säga. Jag har just läst ut Alexandra Charles’ självbiografi. Mycket glitter, mycket slit och släp, sorger och bekymmer, glädjeämnen också. Och väldigt långt från min tillvaro. Intressant. Sen kan man ju tänka en hel del annat också. Hon skriver i sitt förord att den samarbetande journalisten först skrev om första halvan av hennes liv och hon var inte nöjd, så hon skrev delvis om själv. Det märks, om man säger så. Det hade varit till fördel för boken om hon haft en sträng redaktör, det blir för mycket upprepningar, för ostrukturerat för min smak. Och på slutet alldeles för många kända namn, som är hennes nära vänner.

Och själv gick jag till coop för att handla lite skinka (rökt alltså) och just när det är mitt nummer i kön, så säger paret som står en bit bort – ‘ja, vi ville bara fråga en sak’. Mmmm. Den enkla frågan tog tio minuter att få svar på, jag lovar. Och inte hade jag väl haft så vansinnigt mycket värdefullt att göra dom tio minuterna, men det kändes som om livet bara rann bort. Jo, jag vet att man i den situationen kan göra knipövningar eller be Jesus-bönen, eller både och. Men ändå.

Annonser