börjar man om, fast inte är det nån blank canvas, som dom säger när dom tittar på hus i England. Inte här åtminstone. Gårdagen och många andra dagar också finns inbrända i minnet. Jag vill verkligen inte belasta någon enda människa. Här skriver jag – delvis – vad jag tänker, men i det verkliga livet, mötet med andra, så försöker jag förstås vara till så lite besvär som möjligt. Inte ta plats i andras upptagna och värdefulla liv.

Och det är blandat, det här livet jag har. Maken är, precis som alla andra, en sammansatt varelse. Han säger – och menar det – att han är så tacksam för det jag gör, att jag ordnar positiva saker för honom, att jag ger honom så mycket. Och samtidigt är han alltid väldigt skeptisk innan något ska hända ‘det går aldrig, jag kan inte’ är saker han säger ofta ofta inför det som sen är så positivt. Det är lite svårt då för mig att hålla motivationen uppe, tyvärr. Jag hade förut nån sorts tanke att vi skulle åka bort en helg i slutet av januari, men sen kände jag att jag orkar inte alla dessa diskussioner innan. I synnerhet som jag inte varit mer än flyktigt där vi skulle vara. Dom oändligt många frågorna om hur praktiska saker skulle ordnas, gör att jag lägger ner hela projektet. Och det är förstås inte bra, men jag måste hela tiden väga det här fram och tillbaka – vad är det positiva, vad tar mer energi än det ger?

Och så känslan av att jag själv egentligen är osynlig.

Annonser