När jag passerar någon av husets speglar, så ser jag hur jag ser ut. Det är inte uppmuntrande alls. Trots att jag försöker säga till mig själv att så väldigt oväntat var det väl inte ändå, jag har varit med om det rätt många gånger nu. Och maken säger tröstande – jag tror han menar väl – att han trivs så bra här hemma.

Och jag vacklar. Jag vet ju att om jag skulle prata med någon annan i min situation, så skulle jag vara absolut klar på det hela – ‘naturligtvis måste du få avlastning ibland, naturligtvis är det inte själviskt, naturligtvis orkar du mer om du får en paus ibland’, jag hade en gång en vän som brukade säga att jag behövde anapausin psyche, så pass mycket grekiska kommer jag fortfarande ihåg, och det går an att säga alla dom här kloka sakerna till någon annan.

Men jag sitter här och det gör ont när jag andas. Och det är möjligen ett lyxproblem, jag har ett stabilt tak över huvudet, kommunen har hittat den senaste vattenläckan, jag har mat i skåpen och annars kan jag gå eller cykla och handla. Maken är vänlig och på sitt sätt en tålmodig människa i sitt lidande, jag har en älskad familj. Och i morgon reser jag mig förmodligen upp och försöker långsamt att göra det som finns på min mentala lista. Men just nu, just här, gör det ont.

Och för den som undrar, jag hoppas förstås fortfarande att den där kommunala omorganisationen ska bli bättre än vad det är nu. Men jag har svårt att tro på det egentligen.

Annonser