– snabbt gick det också. Sen svängde jag in på coop, som – som jag befarade efter tre missade samtal därifrån i helgen – inte kunde leverera min färska skinka på fredag. Med lätt panik lyckades jag hitta numret till jättekompetenta leverantören en bit bort, och miraklernas tid är inte förbi! Först var det upptaget, men sen talade jag med en kompetent ung man, som utlovade hjälp. Lättnad! Det hade förstås blivit Jul ändå, men jag är lite fäst vid den där skinkan efter många års saltande.

Men coop hade det vanliga sortimentet iaf, så det blir lunch med gode vännen, den vanliga måndagsglädjen. Fast nu är jag ju bortskämd med god mat. Årets kulinariska höjdpunkt, mer eller mindre, dom gröna bönorna till lördagens middag. Dom blir inte så hemma hos mig, även om jag gör en god marinerad sort.

Och självklart är det alltid så, att man inte veta hur framtiden ser ut. Jag är mycket medveten om det. Så om det någonsin mer blir en sån här helg, det vet jag verkligen inte. Jag stod utomhus och tittade på den vintriga vackra trädgården, tallstammarnas resning, korset och Jungfru Maria, sjöviken en bit bort. Tacksamhet. Och gemenskapen, att be tillsammans med dom andra, att bäras av andra, att själv bära sitt ansvar. Nya och gamla bekantskaper. Sannerligen – tacksamhet.

Sen var det en stor lättnad att själva resan gick så bra, visserligen blev det lite hektiskt när jag skulle tanka, många hade samma idé just där, och en omgång var avstängd av pumparna. Så jag orkade inte gå på toaletten där, som jag egentligen behövde, men tio mil senare stannade jag i lugnare miljö.

Annonser