släktingarna, som vi alltså inte träffat på många år, men som barn var han mycket i huset där vi var i går, och maken tillbringande ju hela somrarna i grannhuset, men släktingen är femton år yngre än maken. Alltnog, han tittade på maken och sa med ett milt fniss att dom tittat på gamla bilder dagen innan, och även om maken har högre hårfäste nu, så har han samma frisyr som då. Och jag fnissade också och sa att vi har bilder från två års ålder, och frisyren har funnits där sen dess. Fast han fick själv konstatera att dom där lockarna han själv haft dessa tidiga somrar, dom var helt borta nu. Så kan det också gå.

I övrigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över hur folk reagerar, dels när någon blir sjuk, dels får besked om kommande undersökning. Den där tendensen att oreflekterat (?) skriva att det är hemskt alltihop, den är rätt onödig. Om man befinner sig på sjukhus för något akut, så tycker jag att man som omgivning ska vara rimligt stöttande och konstatera att det är bra, om det finns hjälp. Och det samma gäller faktiskt undersökningar av olika slag. Det kan vara besvärligt på olika sätt, men nog är det bättre att få svar på vad ens symptom beror på än att bara traska på, och nog är det bra när sjukvården fungerar. Sen får man ta det därifrån. Det hjälper ju inte att hålla för ögonen och inte vilja se.

Annonser