– rätt ofta. Ibland på ett bra sätt, ibland som i dag. När man plötsligt tänker helt rationella tankar, som verkligen borde dykt upp tidigare. Jag var mycket fäst vid min pappa, jag saknar honom ofta fortfarande, fast det var många år sen han dog. Jag inser också att jag hade en mer komplex relation till mamma, som visserligen också dog för rätt många år sen, fast betydligt senare än pappa, men saknaden efter henne är inte alls lika påfallande. Så är det.

Och i dag insåg jag att jag på något sätt alltid fortfarande tänker på pappa som klok och stark och som den som liksom går före mig. Och sen slog det mig med oväntad kraft, att jag är ju äldre nu än vad han nånsin blev. Och jag är ju inte alls klok och färdig. Vilket exempel har jag givit mina barn? Vad har dom fått för arv? Vad har varit viktigt? Det vet jag förstås inte, inte dom heller skulle jag gissa.

På ett irrationellt plan gör det här mig så oerhört sorgsen. Jag kan förstås inte förklara det, men på något sätt blev det en så stark ensamhetskänsla kopplad till det här, att verkligen vara den som är sist i linjen. Kanske är det lättare i morgon, kanske inte. Då ska vi ju dessutom ägna oss åt släktaktiviteter, svärmor var plötsligt i dag lite bekymrad, släktingen som kommer har ju med sig fler personer, kanske kommer dom från Kenya (eller var det nu var han arbetat). Maken var betydligt mindre bekymrad över just det.

Annonser