är jag allt. Det hjälps inte. Det är Domssöndag och det har självklart sitt eget tema, sina funderingar, vad har jag gjort med mitt liv, hur har jag handskats med mina nära, vad kan jag göra annorlunda? Många frågor finns det. Och sen är det också så, numer, att det alltid är förknippat med det där att maken insjuknade just en Domssöndag, det präglar dagen, det också. Att verkligen inte veta, jag minns känslan väldigt nära. Men datumet är i morgon förstås, tolv år. Nyligen, när jag skulle presentera mig, råkade jag säga tretton år. Lite lätt bisarrt, för jag vet verkligen hur länge sen det är.

Och det här var ju före fb, men vanliga mail fanns ju, och när jag kom hem efter att ha besökt maken på sjukhuset och kört till svärmor och berättat vad som hänt, så öppnade jag datorn och det hade mycket effektivt börjat sprida sig, och jag hade fått väldigt många och fina mail och jag började svara, men det gick inte för det bara ramlade in nya hela tiden. Så mycket omtanke och vänlighet. Det var en så enormt märklig upplevelse.

Annonser