är det. Vi brukar gå i kyrkan kl 10, ett antal sällsynta helgdagar kl 16, men just i dag ska vi gå kl 11. Kyrkan vid sjön tillämpar vintertid på så sätt si, men maken vill helst åka dit ändå, även om det betyder att han vilar lite kortare mitt på dagen. Det ordnar sig. Men det betyder att jag liksom får en timme över och det känns lite konstigt.

Men jag ska försöka se till att jag kammar mig i god tid, det skulle vara lite fånigt att få ont om tid på slutet, men det kan mycket väl hända.

I övrigt funderar jag dom närmaste tio dagarna på planering framåt, närmare bestämt oktober nästa år. Ska jag preliminärt anmäla mig till en resa som är lite längre än den här jag nyss var på, jag vet verkligen inte. Jag skulle ju vilja, men jag har inte tagit upp frågan med maken än, och det är onekligen han som får det tråkigt. Jag känner att även om han hjärtans gärna också skulle vilja åka med, så orkar jag inte riktigt det. Jag tänkte på det, när vi traskade runt på flygplatserna. Jo, jag vet att man kan flyga även med medförd rullstol, men det kräver rätt mycket av både maken och mig. Och till dels av andra i omgivningen också. Med mina erfarenheter i gott minne, vill jag faktiskt kunna klara oss på egen hand, att ingen efteråt ska komma och säga sig vara uttröttad för vår skull.

Annonser