– lakanen ska bytas och sovrummet (hjälpligt) dammsugas. Det är så tråkigt. Innan det är gjort iaf. Så därför sitter jag och prokrastinerar å det grövsta.

Sen tänker jag lite grann på en monolog, som Lena Nyman framförde för väldigt länge sen, iförd en absolut knallrosa kreation. Om hur ‘gamla menniskor, över 25 och så’ skulle ha på sig svart eller brunt, så dom liksom smälte in mer i väggen. Och jo, en del svart och brunt blir det här. Men det här med att smälta in i väggen, då. Väldigt väldigt ofta gör jag mitt bästa för att lyckas med just det, och det går nog i regel. För att inte störa dom som tycker att jag är fel, inte bara har fel. Och det händer att maken och jag befinner oss tillsammans med rätt många andra, det dyker upp folk från olika håll, somliga mer prominenta än andra s a s, och jag som vet hur föga intressant eller önskad jag är, jag håller mig diskret i närheten av väggen. Då blir man=jag rejält häpen, när en av de mer uppburna, som jag förvisso aldrig närmat mig, kommer fram när man sitter och fridfullt tuggar på söndagsförtäringen, och klappar just mig på axeln och börjar prata. Först trodde jag förstås att det var fel axel som klappades, men det var det alltså inte. Ett socialt geni, den personen, verkligen.

Men nu tar jag mig samman efter dagens dusch av maken. Och funderingarna om hur jag hanterar min och hans vardag. Jag upprepar mig, tycker jag är outhärdligt tjatig, men det är för mig det är tjatigt. Det där jag redan upprepat fjorton gånger, maken minns inte dom, hans kanske hör den femtonde när det är precis aktuellt. Samtidigt vill han vara förberedd.

Annonser