Sen är det slut, jag lovar, men det gäller att behålla sina minnen. Och upp kom jag, packningen klarades av lite snabbt, bara tandborsten kvar. Och så frukost och den avslutande Mässan, tacksamhet och stillhet. Och sen borstade jag tänderna och tänkte med tacksamhet på min elektriska tandborste här hemma, jag tar inte med den på längre resor, för det kan hända att den knäpper på sig själv där i väskan och då står man utan fungerande tandborste alls.

Och vi stod och pratade en stund, den mycket avhållna väninnan som bor i England, hon råkar vara (mycket) avlägset släkt med maken, och det fnissar vi lite åt. Sen kom taxin precis som avtalat, och han hade hittat en bättre väg tillbaka. Och det är oerhört vackert med dessa lantliga vägar där man kör som genom en lövsal, så fint, fortfarande mycket mindre höst än här. Och när vi kom fram till flygplatsen tog grannkvinnan och jag oss en tur till rökrutan och sen kastade vi oss in i det ordnade kaoset inomhus. Och minsann, jag blev ombedd att ta av mig skorna och stod inne i buren med händerna över huvudet och hann lagom bli kroppsvisiterad när brandlarmet gick. Dom har ett rejält brandlarm, det får man säga. En annan del av flygplatsen, sa man, stanna där ni är. Fast det var det ingen som gjorde. Och så småningom tystnade det, och vi hade rätt lång tid på oss att ströva runt och titta på alla underligheter man inte behöver, iaf inte jag, en tröja med batteri, så renarnas mular kunde lysa t ex.

Sen kom gatenumret upp och vi sprintade raskt dit för att få med oss våra handbagageväskor in i kabinen – det hade varit för trångt på ditvägen, och när man kommer fram sent vill man helst omedelbart bara hugga väskan och skynda sig i väg. Och på vägen hann förstås någon där i språngmarschen fråga – ‘hur går det egentligen med maken, blir han bättre?’. Nej, det blir han inte. Det är väl snällt tänkt att fråga, men jag hade inte behövt det, om man säger så, i sht som vederbörande dessutom frågade om jag ringt hem. Och jag är känslig, det är jag, så det där tillfogade – ‘det är förstås bra om man kan låta bli’, lät för mig snarast som att jag ändå var lite nonchalant, men jag sa med mycket fast stämma att tack, mina barn är mycket kompetenta, så om något illa inträffat, så kan dom säkert kontakta mig.

Och det var plusgrader, så vi behövde inte skrapa bilen.

Annonser