är en ny dag. Så vitt vi vaknar. Men en del dagar är speciella. Helger är speciella, tänkte jag när jag stod där i vapenhuset i går. Ett år har gått igen sen jag stod där sist och sjöng Härlig är jorden, som vi gör där och då. Som jag gjort så många gånger. Och maken stod bredvid och sjöng. Och jag tänkte där inför döden och evigheten, att jag skulle allt önska att jag lever längre. Det kanske låter själviskt och underligt, men jag menar allvar, jag menar att så länge jag finns och orkar, så länge har han ett liv som i vissa avseenden påminner om hans friska liv. Annars finns ingen som håller reda på hur han vill ha det, vilka vanor som är viktiga för honom.

Samtidigt funderar jag förstås mycket över var min egen gräns går. När har jag rätt att göra något för min egen skull? Den här resan jag ska göra, då när han måste vara på avlastningen drygt fyra dygn, den tiden är ju för min skull. Jag är inte helt bekväm med det här trots allt. Det är lätt för andra att säga att det är klart att du ska göra det här, han klarar sig. Det är alltid lättare att argumentera för att andra ska göra kloka saker, om jag hade någon i min situation framför mig skulle jag också kunna vara förnuftig och berätta att man måste ta hand om sig och alltihop, men när det är mig själv det gäller, då är det betydligt knepigare. Och jag har inte så många jag litar på.

Annonser