– här nyss. Jag försöker verkligen tänka att det ordnar sig på något sätt, jag försöker. Och jag tänker på avslutningen av Grey’s i kväll. Ett litet mirakel är också ett mirakel. Jo. Jag vet. Och jag vet inte alls egentligen om jag kan se framåt så vidare bra. Hur ska jag klara allt praktiskt med att rycka upp oss ur vår välkända miljö, vanorna vi skaffat oss och levt med nu i drygt nio år här. Samtidigt vet jag att varken maken eller jag blir yngre eller raskare, jag tror att det vore bra för honom att ha en enklare vardag, han kämpar med trappan. Samtidigt som jag vet att träning är bra för honom. Ja, jag funderar fram och tillbaka.

Och jag kände nyss panikens lätta vingslag, magen som nästan vänder sig. Jag kan nästan inte andas. Jag är så ensam i det här, det dubbla ansvaret. Och jag måste hålla ihop mig själv.

Annonser