Hoppade liksom ner i korgen när jag gick och handlade nyttigheter. När vi var ett par kilometer hemifrån började bensinvarnaren pipa, och maken som ju inte har särskilt stor förtröstan på min planeringsförmåga, som bekant, började omedelbart fråga hur långt vi skulle kunna ta oss nu då, och jag väste ‘ca fem mil, minst, skulle jag tro’. När vi hade druckit kvällté så åkte jag och tankade, så jag skulle slippa kommentarer nästa gång vi sätter oss i bilen, och så köpte jag äpplen och tomater och mjölk. Och så råttorna då.

Och maken medgav, när vi satt och tuggade, att han kände sig lite trött. Rätt självklart med alla intryck som staplade sig, plus det enkla faktum att båda dagens kyrkor ju är en utmaning för maken, både trapporna och den där mattan i första kyrkan. Numer har jag lärt mig att jag måste kolla när han närmar sig kanten på vägen ut, för mattan se ut att ligga stadigt, men han hasar vänsterfoten lite mer ibland och då åker mattkanten med och det är lite katastrofvarning på det. Jag har lyckats klara det hela hittills.

Och dagens första predikan handlade om förlåtelse (vilket var ganska rimligt eftersom det var söndagens tema) och predikanten har en förmåga att ta upp svåra ämnen på ett pedagogiskt och tänkvärt sätt, bra där. Och jag tänkte på att det är svårt både att ge och att ta emot förlåtelse, att se sin egen skuld. Jag tänkte på någon som förr fanns i min närhet, som råkade ut i depression och aggressivitet, som kastade sig över andra med hot och verbala utbrott, som var dels oväntade, dels djupt sorgliga. En vän hamnade i hetluften och blev utskälld alldeles förfärligt. Nå, den utskällde befann sig lite senare på samma ställe som den deprimerade och sa efteråt till mig att – ‘ja, jag hälsade och kramade om honom, jag har fått så mycket gott genom åren ändå’, och lite senare talade jag med den deprimerade, som å sin sida hade uppfattat att stämningen hade varit lite speciell, men som sa – ‘ja, han kom hit och jag förlät honom’. Men det var liksom helt felbedömt där, vem som kunde och skulle (?) förlåta vem. Så lite försiktighet och eftertanke behövs.

Dagens andra predikan handlade däremot inte om nåt särskilt alls. Faktiskt. Han lyckades nämna det här med förlåtelse, att man skulle förlåta många gånger, ja rentav sju gånger sjuttio gånger, fast som han sa – ‘det blir så många gånger så jag vet inte hur mycket det blir’. Då tittade matematiske sonen och jag på varann.

Annonser