Trots förståelse och uppmuntran live i går då, trots att maken tittade på ‘Bästa Hemtjänsten’ eller vad det hette, och den fantastiske läkaren där sa något om ‘…anhörigvården, som gör att svensk sjukvård inte stannar’, eller nåt sånt. Och det ligger det mycket, alldeles för mycket, i det men stundtals hjälper det inte ute i den där besvärliga verkligheten, den där jag alltid alltid har det yttersta ansvaret för allt.

För när jag kom ut i badrummet i går, så visade det sig att maken bara missat det här med rensa och borsta tänderna, han hade rest sig från toan och sen spolat lite vatten – så jag trodde han borstade tänderna – men han hade glömt vad han skulle göra, så jag kom in och tog på honom nattskjortan utan att kolla att tandborsten verkligen var använd. Och sen här i morse hade han verkligen ingen aning om hur morgonrutinerna fungerar.

Och i eftermiddag är det gravvård med svärmor. Dessutom har tydligen hon och maken bestämt att han ska följa med, och så ska vi åka förbi hennes barndomshem, makens älskade mormors hus, jag är osäker på om vi ska dricka kaffe där också. Jag hoppas inte, för det är väldigt jobbigt för mig, vilket ingen frågat eller bryr sig om. Det är både fysiskt och psykiskt för min del. Jag tycker det är svårt med tomma hus. Men jag anpassar mig och biter ihop, nej, det finns inget alternativ.

Annonser