– tänkte jag på, apropå dagens aktivitet. Rätt många människor där, som sagt. Dom flesta har jag träffat i olika sammanhang under åren, maken hade träffat alla, gissar jag. Betydligt oftare än jag dessutom. Och som alltid i sådana här sammanhang funderar jag på att människor verkligen har olika begåvning, en del kan vara naturligt omtänksamma, andra lägger huvudet på sned och lyckas bara tänka på sig själva ändå, tycks det.

Sen finns det dom som överraskar. Jag stod i kön för att betala lunchen, någon stod bredvid mig och tog ett steg närmare till och sa – ‘jag blev så glad att jag hamnade bredvid dig här, jag ville så gärna säga att jag ser vad du gör, hur du tar hand om maken, allt du bär ensam – jag vet hur det är’ och just han vet faktiskt väldigt mycket om det här. Att ta hand om, att vara den som bär. Det är lättare att orka när någon sagt så.

Jag kan bara önska att jag någon gång kommer att kunna ge någon annan lite styrka. Att jag har lärt mig något.

Sen misstänker jag att det var något konstigt i huset, där vi var. Jag nös upprepade gånger och snöt mig, men så fort vi kommit därifrån, så slutade det.

Annonser