med ett telefonnummer, där bland de utgångna tepåsarna. Ett nummer jag nästan kände igen, ett nummer jag inte ringt på väldigt länge. Jag letade på eniro, men fick beskedet att det var ett nummer som kanske inte längre finns. Nej, det gör nog inte det. En del av ett försvunnet liv. Och det berör mig. Men jag vet ihop lappen och lade den i papperskorgen, behärskat och stillsamt. Oavsett om det nu råkar vara ett nummer som en gång var viktigt. Man kan inte gå baklänges.

En del människor väljer att inte vara en del av ens liv längre.

Någon jag tycker mycket om skrev nyss att jag skulle ta hand om mig, någon som vet vad sorg och saknad betyder. Samtidigt vet jag att det här livet jag går runt i, måste hanteras av mig. Jag kan se att på ett sätt finns det inte så mycket som inte påverkas av det här att jag har ansvaret för makens liv, i alla enskildheter. Nyss satt jag t ex och tittade på vilken mat han kommer att få nästa vecka, torsk med persiljesås, ärtsoppa med plättar, kycklingfilé med grönsaker. Och jag bekymrar mig för aprikossoppan som är en av efterrätterna, jag vet ju att han spiller. Och jag vet att ingen annan bryr sig om det. Och jag vet hur fruktansvärt illa han tyckte om fläckar.

Annonser