tycker jag om att sitta i stillheten på kvällen – ja, ja, det är snarast natt nu, jag vet – och tänka över dagen som gick. Det som varit bra och det som varit mindre bra. Vänner långt borta och nära. Och avstånd är ju något relativt, på många sätt. Och jag önskar att resor ska gå bra, att någon annan ska kunna lämna sorg och besvikelse, att oro inte ska ta överhand. Jag tittade på mitt dopminne förut i dag – det är min dopdag – det var en tidig variant, men det var ett litet barn som sov med en vacker ängel som vakade.

Vi undrar förstås varför änglarna inte alltid vakar överallt. Jag såg en liten snutt med ärkebiskopen av Canterbury, som fick frågan varför det onda finns, den stora frågan. Och han svarade fint, han sa att det finns inget svar, inget intellektuellt svar som gör att vi kan säga – ‘så är det förstås’ och sen är vi klara med det. Han talade om att fångas av Guds armar, när man tror sig inte orka mer. Att vara sedd, också i mörkret, tänker jag. Om jag får en dag till, att ta vara på glädjen och skönheten.

Och änglar förresten, jag tänker på en serie, som jag inte ens minns vad den hette, med en liten gosse som hade en liten vänlig ängel på axeln, en sån där liten rundkindad rar varelse. Och en gång förklarade ängeln att den såg bara ut så för att annars skulle den lilla människan bli skräckslagen och så visade den en kort stund sin verkliga gestalt, tio gånger större och rätt skrämmande.

Annonser