– eller hur man nu ska se det, här i grådiset. Men vännen kom på måndagslunch och vi hade roligt, förstås. Det är lite uppmuntrande för oss alla tre, tror jag allt.

Och sen gick jag ut och tittade på den där nya konstruktionen runt tågen, som blev färdig när vi var borta. Så jag tog två bilder och ska visa maken, när han slutar prata med sin lilla mamma. Det kan ta sin lilla tid, i förmiddags pratade han också med henne och då upprepade han varenda mening tre gånger, han är rätt tålmodig, får man säga.

Och även om man bara är borta tre dagar, så hamnar man lite snett med tvätten, så nu har jag ordnat upp det också.

Och i slutet av lunchen ringde kommunen igen. Det var en medicinskt ansvarig person från senaste boendet, som bara kunde konstatera att det blivit fel och att man skulle skriva en avvikelserapport. Jag förklarade, mycket vänligt, att det hänt flera gånger men att jag inte orkat ta tag i det tidigare, men att det för mig var viktigt att kunna känna trygghet. Jo då, hon förstod. Men om det blir någon skillnad, det vet inte jag.

Annonser