kan fungera mer eller mindre bra, när man är på utflykt, i sht där man inte är riktigt orienterad från början. Jag hade för all del varit där förut, första gången hade jag bara ett barn, så det är mycket länge sen. Sen var vi där ett sportlov och då var Äldste nog drygt ett år, och sen en eller två gånger sommartid. Och så har vi en bild med en bussresa, Yngste var med, kanske var han åtta – tio, så det var inte heller så nyss, så mina minnen av trappor och sånt var lite dimmiga. Jag hade ju mycket liten anledning att fundera över det då.

Men allt har fungerat väldigt bra. Ja, i går tittade jag bort ett par sekunder när maken var på väg ut ur kyrkan, och då låg där en sån där matta, som ska vara liggande tätt mot golvet, men han fick fast foten i kanten, men det ordnade sig. Och jag kör numer bilen upp på kyrkogårdar, lite diskret. Inte så väldigt diskret kanske, när man tänker efter. Men jag tänker rent praktiskt att man kör likbilen där, och då är det rimligen lika motiverat att köra en levande.

Och i dag, i hällregnet, hade jag inte riktigt nerver att backa på den smala stengången ut genom den likaså smala porten, så jag vände bilen, långsamt och försiktigt på den smala gången. Jag var försiktig med planteringarna. Hoppas jag. Och sen skulle vi äta i en lokal en kort bit bort, jag lyckades hitta en parkering där också. Sen letade vi upp en toa också och sen skulle vi tränga oss in i matsalen, medräknat makens sociala talanger att få syn på – med högerögat – folk han gärna ville prata med. Och snälla praktiska människor visade oss vägen genom köket, helt smidigt, men jag utgick förstås från att det vid det laget skulle vara mycket svårt att hitta stolar. Men miraklet, någon hade tänkt på oss – och markerat två stolar. Jag bröt nästan ihop av tacksamhet där mot slutet. Och det är verkligen inte så att folk i allmänhet är särskilt svåra, det tycker jag inte, och jag blev ofta mycket generöst hjälpt fram i kön till maten och så där, omtänksamma människor finns. Och vi hade roligt med den lille förtjusande ett-åringen, som satt bredvid, en sån där gladlynt unge som man bara jublar över.

Annonser