– jag misstänker förstås att det rörde sig om makens felmedicinering, men jag körde bil just då och svarade inte. Man får återkomma på måndag, tänker jag.

Och jag är en fastlandsboende människa, det märker jag här i blåsten vid havet. Men annars går det bra, god mat och vänliga människor. Maken kämpar på, han vill verkligen vara sitt tidigare sociala jag (översociala, om någon skulle fråga mig), men det är svårt med hans kroppsliga begränsningar.

Och jag ska verkligen försöka komma i säng eftersom klockan är ställd rätt tidigt i morgon. Sen är det utmaningen med frukosten också, men det brukar lösa sig.

Och jag köpte en god sorts choklad, som man hade i kyrkan. Man kunde swisha, man kunde det ja, men nu gör ju inte jag det, och då fanns alternativet att lägga sina slantar i en låda som ‘sitter på väggen’ som det stod. Och sen hade man ställt skärmar för den, men jag trasslade mig bakom och lyckades betala. Och jag har en tia kvar, kanske i morgon också. Och jag fick en kopp kaffe, lysande, jag är tacksam att jag inte alls är känslig för vad jag äter och dricker eller när jag gör det.

Annonser