är också en insikt. Någon sa ju till mig i början av makens sjukdom att ‘du kommer att säga – du och ditt jävla ben – men det ska du inte fästa dig vid, det är naturligt’, och jag är mycket medveten om att just det har jag aldrig sagt. Hans förlamning i vänster sida är så påtaglig att det på något sätt gör att jag aldrig sagt eller tänkt så. Däremot, det här som inte syns, det som ändå finns lika tydligt på sitt sätt. Arbetsminnebristen. Jo, jag kämpar på med den också, varenda dag, många gånger varje dag. Men den är så mycket mer förrädisk, den yttrar sig på olika sätt hela tiden. Ibland kommer han inte ihåg hur man gör med tandborstningen, om jag inte står i närheten och påminner, och andra gånger går det lika automatiskt som för vem som helst.

Det som för mig nog är knepigast, det är möjligen när jag har sagt saker som ska göras, och han inte alls kommer ihåg det. Däremot kommer han ihåg att nånting ska göras och frågar mig, med ett ganska förebrående tonfall, om jag har tänkt på det och detta. Och det är enormt irriterande, verkligen väldigt knäckande. Och rätt ofta tycker jag i sådana fall, att han kunde ha nån sorts förtroende för att jag ordnar det som behövs. Han borde, tycker jag i mitt relativt friska skick, veta att jag ordnar det mesta, han borde också veta att han själv många gånger har glömt saker som jag redan förklarat och kunna luta sig tillbaka med någon sorts förtroende för min kapacitet. Men där går det inte. Och där blir jag ledsen, otålig, frustrerad. Det hade jag inte kunnat föreställa mig, om jag nu alls kunde föreställa mig vad detta förändrade liv skulle innebära. Jag kunde inte. Jag kan inte nu heller egentligen.

Annonser