att somna tidigt i går kväll, men det blev inte riktigt så. Jag började läsa inlägg hos Lady Dahmer om (mest) män som kommenterar sin partners viktuppgång och kvinnors skamkänsla inför att inte motsvara nån sorts ideal. Och jag blev så upprörd och ledsen. Och jag kommer ihåg när jag var ca 17 och satt och läste en bok, det gick förbi en jättejättesnygg tjej och jag hörde killarna vid bordet bredvid kommentera, en tyckte hon var snygg och en annan svarade – ‘men hon har tjocka lår’, och jag minns fortfarande hur förvånat arg jag blev. Jag tyckte inte precis att han själv var nån estetisk fullträff, om man säger så, och det hade väl inte gjort honom ett dugg klokare om jag hade rutit där, men ändå. Men att klaga på sin partner, sina barns mor, att som någon karlslok hade gjort, tycka att kvinnan – som fött deras yngsta barn i våras – nu var ‘lite för tjock’. Jag blir bara så enormt upprörd.

Och jag har väldigt långa perioder av mitt liv tyckt att jag har varit överviktig, oavsett hur det egentligen varit med det, men på alltför många kvinnors sätt har jag självhatat. Men min man har alltid sagt att jag var vacker, alltid. Att jag inte har kunnat ta det till mig är en sak, men jag har vetat att det egentligen var mitt eget tänkande som behövde ändras. Det är ett mirakel att ha en hyfsat fungerande kropp, faktiskt. I mitt fall har dessutom kroppen snickrat till fyra nya människor, det är egentligen rätt lysande. Och noga räknat så är det ett mirakel bara det här att kunna gå i en trappa och så plötsligt bara vända och gå åt andra hållet, det är faktiskt inte självklart.

Nu ska jag lugna ner mig med att läsa en bok om problemen i Mellanöstern. Jo, jag är ironisk. Men samtidigt blir jag fortfarande så djupt sorgsen över att människor behandlar varandra illa på så många plan.

Annonser