till Jul nu. Kära nån. Men nu har jag hämtat mig från dagen, eller jag har nästan röjt upp i köket iaf. Långpannan som vi hade klyftpotatis i är kvar. Yngste hade förtjänstfullt klyftat och satt in i ugnen, så det fungerade ypperligt. Det var +7 i morse, men nu är det rätt sommaraktigt ändå, en vacker kväll.

Och jag funderade på temat ‘Sista steget’ som predikanten la ut. Kanske rätt förståeligt eftersom det var hans avsked från församlingen, men det var inte personligt på något plågsamt sätt, det ska sägas till hans heder. Men den där tanken att vägen kan se väldigt olika ut, men det sista steget räknas. Fast det är inte säkert att man vet att det är det sista, tänker jag. Så det gäller att hålla koll på vägen.

Och yngste dottersonen var påtagligt road av cembalon, som var lite halvöppen, ovanligt nog. Och han kunde ta ut melodier, så roligt. Maken började klaga över att han inte varit mer pådrivande om Äldstes spelande – läraren var dokumenterat tråkig – men det är så dags nu.