gör ju att jag knappast tror att jag kommer att sova hela natten som nu kommer. Det brukar inte hända. Samtidigt hoppas jag förstås varenda kväll jag lägger mig att just den här natten kommer det att ske. Å andra sidan är det så sällan förekommande att det faktum att det hände i natt, gör att det känns väldigt osannolikt att det skulle hända i natt igen. Och jo, jag slocknade totalt och djupt i soffan nån gång när Martin Timell höll på att bygga en grill eller snarare rök här på eftermiddagen. Och jag borde verkligen försöka lägga mig tidigare. Och jag vet, jag är lite besatt av det här med sömn. Man blir det, när man sover så väldigt egendomligt som jag.

När Äldsta föddes startade ju en tid med kolik på natten, väldigt jobbigt tyckte jag allt, men hon började sova hela nätter vid två månader, så i efterhand var det piece of cake. Tvåan var ju väldigt flegmatisk och började nog sova hela nätter väldigt fort. Äldste var väl ytterligare en egen variant, han var så väldigt lättväckt och samtidigt hade vi hans säng i vårt sovrum, det var ingen hellyckad kombination rent sömnmässigt. Men när han fick eget rum vid ett och ett halvt, så sov både han och vi. Frånsett nätterna med subglottisk laryngit, som det egentligen lär heta, även om man fortfarande säger krupp. Och Yngste var lite åt det hållet också. Men då hade jag hela tiden nån sorts känsla av att det var en övergående fas, alla tjatade om att tonåringar minsann sover hela tiden, en sanning med modifikation visade det sig, men ändå räknade jag med att min egen sömn skulle få utrymme sen. Och det gör jag ju inte längre.

Annonser