väldigt länge hos vännerna med eftermiddagskaffet. Maken hade inte sett deras hus och när jag var där senast höll dom på att fixa, väldigt bra hade det blivit, ett varmt och trivsamt hem. Och äppelkakan tillhörde absolut dom godaste jag ätit, alldeles lagom saftig. Fast det viktigaste är ändå att kunna sitta och ha det roligt tillsammans. Och vi blev sittande så länge att maken var lite stel när han skulle resa sig och tappade balansen. Nu stod soffan bredvid och han studsade ner i den och sen var den lättare att ta sig upp ur, så det ordnade sig. Och jag insåg att jag släppt koncentrationen en halv sekund där och det räcker. Jag vet ju.

Och jag hade köpt en flamingoblomma (heter det väl, nu blev jag lite osäker) och i blomsteraffären träffade jag ägaren, det var dödsannons för en gemensam vän i gårdagens tidning, så vi pratade lite om det. Dom var mer nära vänner förstås, firade varandras födelsedagar och så där. Den nu döda hade haft en fantastisk sommar och hade varit så glad, men när barn och barnbarn åkt hem till sina egna hem långt bort i världen, så kände hon sig så obeskrivligt trött och gick och skulle ta prover och det visade sig att det var riktigt illa, på tre veckor eller så var tiden slut. Man vet verkligen aldrig.

Annonser