som jag så småningom fick till iaf, var väldigt god. Och jag kom ihåg torsken i ugnen, så det var alltid nåt. Fast jag tittar på dom tåliga orkidéerna och inser att dom nog blivit glömda rätt länge. Alltid är det nåt. Man skulle (man=jag) nog vara lite mer strukturerad. Jag pratade att par ord med grannkvinnan, hon är en så vänlig och rar människa, och hon hade förstås dammsugaren framme för att så här på fredagen putsa till den otroligt prydliga mattan dom har på sin uteplats. Jag hugger tag i den när jag tycker det behövs. Och jag har rätt vida ramar, om man säger så.

Och jag ska ta på mig mer prydliga jeans och gå till coop innan jag åker och hämtar dom små rara. Yngste ringde i går kväll f ö, det var ett tag sen vi pratade. Han har varit trött, så där riktigt eländigt trött, men tyckte nu att han var på väg åt rätt håll. Han sliter med sitt liv, jag tycker han är ganska fantastisk. I slutet av månaden kommer han och hälsar på.

Själv har jag en liten antydan till huvudvärk, som inte vill ge med sig. Och huvudvärk har betyder alltid att tankarna störtar i förväg. Jag läste om någon annan, som när hon blir trött alltid låter katastrofen slå till tankemässigt och ligger där på natten och gråter så hon blir blöt i öronen över hur sorgligt det blir för mannen och barnen och alltihop. Jag känner att den lätta huvudvärken sitter på vänster sida och då går jag förstås igång på mitt sätt – ja ha, då kommer jag att förlora talförmågan och inte kunna skriva eller läsa heller förrän efter mycket övning, och kommer jag att få den övningen eller kommer man att ge upp, hur kommer det att gå för maken, kommer jag att få behålla datorn, hur gör dom med vårt boende??? Ja, det finns många fler frågor som störtar sig över mig, så jag kan knappt andas, och då gäller det förstås att försöka bryta det hela. Men jag sitter med nån sorts känsla att jag borde skriva en manual hur jag vill ha det, fast den kommer förstås ingen att bry sig om ändå. Ja ja.

Annonser