i dag också, det gjorde jag och maken så småningom, vi också. Fast jag såg nyss en liten upplysningsfilm från 70-talet om hur man skaffar sig en bättre morgon och ett bättre liv öht, den var ofrivilligt komisk. Mannen som vek undan sin brunrandiga lakan och startade dagen med en enklare (?) morgongymnastik och sen valde en sund frukost, kära nån. Riktigt så går det inte till här, jag brukar vicka ordentligt på tårna där jag sitter på sängkanten.

Snart ska jag kamma till mig också, men just nu kokar dom vita bönorna, och vi får en lunchgäst. Så trevligt!

Och i dag är det Äldstas dopdag. Hon var exakt fyra veckor vid tillfället. Av lite randiga skäl och rutiga orsaker, så ägde det hela rum en söndagseftermiddag i Uppsala domkyrka, i den vackra Granlunddopfunten. Det var dopförrättaren, mycket avhållen, som många år efteråt i frukostkön sa till Äldsta, med ett nöjt tonfall – ‘väldöpt huvud, det här’. Och så var det makens föräldrar och hans älskade mormor, mina föräldrar och min ena bror och svägerska, faddrarna och lite mer folk. Och jag minns känslan när vi gick tillbaka till sakristian, i en något oordnad procession, och lilla Äldsta vilade tryggt i famnen på makens mormor, och jag tänkte – ‘nu har jag överlämnat henne i famnen på en ännu starkare’. Tacksamhet. Och sen tog vi oss till vår (mycket) lilla dublett där vi åt smörgåstårta, det minns jag absolut. Ett av de få tillfällena i livet när jag serverat just det.

Annonser