och sen var det dags för makens vända till badrummet och sen visste jag att jag hade trekvart kvar innan det var dags att gå upp. Åska långt bort. Och plötsligt skär en blixt genom mörkret, trots att jag blundar, och mullret kommer tre sekunder senare. Inget mer. Och sen hann jag somna och drömma att maken och jag åkt vilse i ett villaområde, där maken plötsligt ser två björnungar i en gran. Där vaknade jag på riktigt.

Och vi tog oss till kyrkan vid sjön och maken går mödosamt på den vackra gången med ölandskalksten, lite ojämn yta och det kan man tycka är väldigt vackert om det inte samtidigt betyder ökad smärta. Nå ja, det går. Och jag är tacksam över att få sitta just där, just då.

Och sen står vi och pratar lite med någon som blev änka ganska nyss, hon vill berätta om mannens sista tre dagar, allt gick mycket fort till slut. Hon berättar fint och det är ytterligare ett exempel på att det ofta finns mycket fler bottnar än man ser i första snabba blicken. Fast jag, som ofta säger och tänker att jag skulle vilja vara mer professionell, blev oerhört upprörd över en detalj i hennes berättelse (jag sa självklart inte det till henne, det hade varit dumt och onödigt) – på måndag fm ringde hon in till sjukhuset för att få veta hur det var med mannen, och då säger sjuksköterskan – ‘ja, jag skulle bara dricka kaffe, sen hade jag tänkt ringa att ni bör nog komma in nu’. Vaddå, hon fick väl dricka sitt kaffe i frid för mig, men hon hade verkligen ingen som helst anledning att säga detta till henne som ringde upp. Hon som ringde upp blev änka tre timmar senare och hade förvisso blivit det oavsett, och hon och barnen hann dit, men att sjuksköterskan planerade att dricka sitt kaffe först, var hennes sak, men knappast intressant för någon annan. Så jag inser att ett professionellt förhållningssätt i livet kan se ut hur som helst.

Annonser