kastade liksom slagskugga en bit, men sen lugnade jag mig. Tror jag. Jag tänkte iaf på att jag faktiskt också tycker att maken är ganska fantastisk i sitt sätt att hantera sin sjukdom. Han är enormt jobbig i vissa avseenden, men när jag andas in lite och tänker på vad han varit med och fortfarande lever mitt i, så kan jag bara tänka att jag vet inte hur jag själv hade klarat något sånt. Han åt t ex aldrig tabletter för nånting (undantag antibiotika för bakteriella grejor) – han hade ju ont i huvudet sin sista ‘friska’ dag och jag försökte få honom att ta nån sorts tablett, men det gjorde han förstås inte. Nå, numer äter han tolv tabletter varje dag, fem på morgonen, två på eftermiddagen och fem på kvällen. Bara det är en så stor förändring i ett liv.

Men lite grann är det som i Grey’s, det gamla avsnittet i dag, när Karev säger till Izzy att han är ansvarig för resten av hennes liv nu. Och han handskades inte så bra med det heller. Jag har ju hunnit läsa ett antal böcker, som folk skriver när dom varit med om något svårt, när dom ser tillbaka på sina svårigheter och kan tycka att det ändå givit dom positiva erfarenheter. Silverkanten på molnet då. Fast när man befinner sig i ett ständigt pågående kaos är det lite annorlunda. Jo, jag vet att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Och jag har alldeles tillräckligt med fantasi för att kunna föreställa mig mer katastrofiska scenarior, och det sliter också en del. Att tankarna ofta, med väldigt låg tröskel, störtar iväg.

Jag skulle ibland önska att jag hade ett soligare humör, att jag kunde bara rycka på axlarna och förhålla mig lite mer professionellt till situationen. Samtidigt är jag inte proffs, jag är bara jag. Men dagen slutar bättre än den börjar. Tror jag.

Annonser