besvärliga medmänniskor, eller som nån en gång sa ‘motmänniskor’, var temat för predikan i dag. Och det är inte precis lätt, tål att grunnas på både nu och sen. Att sträva efter att kunna ge kärlek tillbaka, också i komplicerade relationer. Att börja på nytt varenda gång med sina famlande försök, att aldrig ge upp. Somligt kan man låta ligga vid vägkanten, där man går den extra milen. Annat är svårare att skaka av sig. Repliken ‘du är död’ tillhör minnesbanken, men gör numer mindre ont.

Hon som ansåg sig vara expert nog på mitt tankeliv efter att ha läst ett par blogginlägg, där skaver det en del, men det är nog i det stora hela lämnat. Inte åt glömskan – tydligen – men åt en viss svalkande likgiltighet. Jag kan inte ta ansvar för andras behov att döma.

Och jag tänker också ungefär på när Gandalf och Frodo talar om att Bilbo inte högg ner Gollum. Han hade ‘förtjänat att dö’ ansåg Frodo, men ingen vet var den gränsen går. Inte heller vilka möjligheter till kommande goda gärningar som finns. Någonstans.

Annonser