– det händer att ord hugger tag. Jag satt och tittade på Grey’s, förstås. Och slutmeningen var ungefär – Every person we care for is a potential loss down the line. Det kan förstås inte hindra oss från att involvera oss känslomässigt, men hur brutalt det sen än kan tyckas, så ligger det en hel del i det. Och jag tänker på alla dessa, som på olika sätt har blivit a loss down the line. Först tror jag det var farmor, jag var sju år och hon fick vad man då kallade hjärnblödning, vänstersidig skulle jag tillägga i dag. Hon var kvar hemma de första dygnen, kunde inte tala, och jag gick in där. Min faster var där och skötte det hon kunde, och hon sa – ‘här Mor, kommer Lilja’ och farmor tittade på mig med totalt främmande blick, det var skrämmande. Hon hade försvunnit. Eller snarare, jag fanns inte längre i hennes aktiva minne.

Och andra har försvunnit på olika sätt, sorgen ligger alldeles under huden. Och en del sorts relationer går jag aldrig mer in i. För man har ett val, någonstans, kanske bråkdelen av en sekund. Tror jag.

Annonser