Det här att inte vara helt medveten om sin kropp är en knepig sak. Jag har läst om hur andra med svårare halvsidig förlamning kan uppfatta den förlamade kroppsdelen som helt främmande, jag minns att jag läste om någon som väldigt energiskt försökte kasta ner sin arm från sängen, för den upplevdes som både främmande och hotande. Det gick inte så bra, tydligen. Och det måste vara mycket plågsamt. Maken har inte riktigt så stark upplevelse av främlingsskap inför sin kropp, men å andra sidan är han inte riktigt säker på hur han sitter ihop längre. Han hade en diskussion om att foten knappast satt ihop med resten av kroppen och det blev så bisarrt att jag bad honom bara sluta, det gick inte att få honom att förstå att kroppen fortfarande är en helhet. Det känns inte så. Nej.

Och den där sortens totalt egendomliga funderingar gör mig bara uppgiven. Sen vet jag att han kan föra komplicerade teoretiska resonemang i andra sammanhang, glasklar uppfattning, inga problem alls. Och sen då det här. Det klarar jag inte, jag måste bara ut ur rummet.

Annonser