av för lite sömn, ovanliga matvanor och en hyfsat lång bilresa gör mig totalt mosig i huvudet. Egentligen skulle jag tvätta håret, men det får nog vänta till i morgon. Jag har inte ens packat upp väskorna än, två dygns bortovaro är inte särskilt mycket tvätt, så det borde ju bara vara att plocka upp och ställa undan väskorna. Än så länge är jag nöjd med att jag kom ihåg att ta upp den stora biten parmesan. Som alltid, det gäller att prioritera.

Och jag vet ju vid det här laget, att dom första dygnen hemma är trötta, bisarrt nog. Det är känslan av att ha sett ett mer vanligt liv, som faktiskt är konstigt utmattande. När man ser hur det är s a s, när man inte lever som vi. Att kunna gå in i lokaler med nivåskillnader t ex. Att kunna gå utefter en grusgång. Bara det här att gå i normal takt och prata med nån annan under tiden.

Och så den där sömnbristen. Jag har ofta svårt att somna, det gäller här hemma också, jag ligger och lyssnar på makens andetag och det är inte alltid lugnande. Men i går låg jag mest och funderade på det här när man känner sig bortvald, vad det gör med självkänslan.

Annonser