hur mycket dom här två dygnen då och då betyder. Främst är det förstås värdinnan, denna roliga, förstående, ömsinta och omtänksamma människa i mitt liv, tacksamhet över henne. Sen är det också det här att kunna promenera i egen takt, att se ut över den vida horisonten vid sjön, att stå på den prunkande innergården och se årstidsskiftningarna, att vara lite mindre inrutad än jag är hemma, att kunna gå till kyrkan och få vara där inför Herrens ansikte utan att ha så mycket praktiskt att ordna. Att få åka genom det böljande slättlandskapet till den lilla kyrkan också. Många hundra års gemenskap.

Och detaljer, värdinnans pysslande med sina julkaktusar – något jag inte alls har fallenhet för själv, att äta en skorpa med honung, att sätta fötterna på den mjuka röda badrumsmattan (vi kan ju inte ha badrumsmattor, maken skulle snava), att läsa roliga klipp uppsatta på kylskåpet. Att sätta på kaffebryggaren med skånerost. Att självklart veta var extrakudden finns. Vanor och enkelhet. Stillhet.

Annonser