– syns utanför mitt fönster. Vackert. Och jag har tömt sopor och diskat en del.

Maken är glad. Han tycker förstås, som alltid, att han skulle vilja kunna vara med mer, kunna flytta på sig, kunna kasta barnbarn i luften. Men samtidigt är han så tacksam att han har dom allihop, och när dom ska gå så kommer alla och kramar honom.

Döttrarna åkte tåg hit och hem, det går snabbt och smidigt. Och Äldstes familj stannade en stund till, maken fick prata kartor och egendomsgränser med sonen och det var han oändligt nöjd med. Lilla hunden låg mitt på den gula afghanmattan och hade flickorna runt omkring sig. Dom byggde kojor med kuddar och hade var sitt litet sammanbrott.

Och jag är tacksam. Samtidigt har jag fortfarande en hel del att röja upp, plocka undan och diska. Sen ska jag ta hand om packningen för i morgon. Det är lite surrealistiskt att jag går från detta att rodda tretton personers ätande till att enbart ta hand om mig, min egen lilla matsäck som jag äter när jag sitter och tittar ut över sjöns yta. Och då tillåter jag mig att bara vara för mig själv. Sen tar jag min lilla ringpärm i A7 format och går in i kyrkan och ber för dom närmaste, dom jag har särskilt ansvar för.

Annonser