har sina förtjänster. Jag är tacksam när ‘inget händer’, för det som händer kan ofta vara till det sämre. Jag tror inte att jag någonsin har varit optimistiskt lagd, men det är klart att min nuvarande situation accentuerar det hela. Och det är alltid en balansgång, vad som är ett vanligt liv tillsammans och vad som faller under kategorin maken-är-vårdbehövande. Det händer att jag reagerar som om han vore frisk, och efteråt kommer jag på att det är ju fel. Efteråt är ju för sent, jag kan bara hoppas att insikten kommer i tid nästa gång. För det blir ständigt en nästa gång, när förvirringen slår till. Och samtidigt vill jag leva vårt vanliga liv så långt det är möjligt.

Men i dag har vi ätit ris och nån sorts god – och stark! – räksås till, strimlad paprika, sockerärtor, salladslök och vitlök som fick fräsa och sen hällde jag på kokosmjölk, röd currypasta, sambal oelek och lite kycklingbuljong som fick koka ihop innan jag blandade i räkorna.

Och grahamslimpor står och jäser.

Annonser