i dag, men precis som flera dagar, så fort maken sätter sig i fåtöljen strålar solen in genom västerfönstren. Jag fäller ner persiennerna, förstås. Sen konstaterar jag att jag vant mig vid att det finns en skogskant där, västerut, och en del av den är nu försvunnen. Det är i stället den jämna kanten av den nyuppsatta järnvägsövergången som ersatt skogens taggiga siluett. Man vänjer sig väl. Och skogen kanske växer.

Och jag somnade trekvart i fåtöljen på eftermiddagen. Lyckligtvis hann jag ta ut limporna i ugnen innan jag somnade, det är lite trist när det blir skorpor av limporna.

Och sen tog jag mig samman och vårdade fötterna, hälarna är hyvlade och nytt lack på naglarna. Sondöttrarna tittade fascinerat på mina tår förra gången, och man får väl uppehålla sitt rykte.

Annonser