hela tiden i vårt liv, det är bara jag som är beredd på kaoset hela tiden. Och om maken inte är horisontell, så sitter jag hela tiden och lyssnar, oavsett att vi inte har synkontakt, men jag lyssnar hela tiden på vad som händer. Förut i kväll ropade han, med ett ganska irriterat tonfall, på mig från nedre badrummet. Han insåg att nånting var fel, men kunde inte riktigt räkna ut vad det var, men han kom fram till att han inte själv kunde göra något åt det. Då hade ledningarna kopplat fel en kort stund och han hade tagit av sig vänster sandal, den med fotortosen. Och då kan han inte gå uppför trappan, det hade han klart för sig. Så jag tog på sandalen igen och då kunde kvällsrutinen fortsätta.

Och jag förstår inte hur det är att ha det så med alla vardagens detaljer. Jag förstår inte, men jag måste förhålla mig, hantera det han inte kan.

Annonser