sedan maken var på avlastning senast, men om man lyssnar på honom kunde man tro det var i förrgår. Och han berättar om alla negativa incidenter han varit med om. Och jag förstår att han inte gillar det hela, jag vet och jag förstår. Men jag ser tyvärr inget alternativ. Jag drar alla argumenten för honom, men det hjälper förstås inte. Så det enda jag kan göra är att dra mig undan lite grann, jag vet att han aldrig slipper sin tredskande kropp. Det kan naturligtvis kännas orättvist att jag kan komma ifrån vår situation då och då, jag vet inte hur han egentligen tänker, jag vet bara att jag inte orkar det jag borde.

Så jag har en vecka framför mig, när han kommer att älta det här. Och sen ältar han en vecka efteråt också. Och sen börjar han fråga när nästa gång blir, och det vet jag ju aldrig. Det nöter, det gör det.

Annonser