bekymrar mig förstås. Stup i ett. Fast jag väljer att inte lufta mina funderingar just här. För ett antal år sen skrev jag vad jag tyckte när han, medieskojaren i I*a*i*n, hade uttalat – jag hörde det – att jordbävningsoffer fick väl se det som en semester att tälta, alltnog, jag kände mig upprörd, men fick ganska genast skällkommentarer från fanatiska supportrar, som tydligen hade filter och kollade allt som skrevs, så jag passar mig både för att uttrycka oron för stora landet i väster, att inte tala om 80-miljonersnationen, där man fn bär sig synnerligen illa åt.

Men jag har intressen utanför lilla hemmet, jag har tidigare bekänt min passion för fiskgjusarna i Estland, jag kollar fler gånger om dagen. Och i går hade ena ungen bestämt sig för att lyfta, den kom tillbaka två gånger till boet, som jag såg, men försvann igen. Och den som var kvar verkade väldigt obeslutsam, hoppade upp en meter i luften, men nä, den blev kvar inom boets kanter. I regnet, för det vräkte ner. Och blåste. I morse när jag tittade hade den flyttat sig precis till kanten av kameravinkeln och satt inte längre i boet, utan på en gren i trädet. Och nu senast hade den återvänt till boplattformen och en förälder satt bredvid och såg lite uppfordrande ut. Nu gör ju fiskgjusar det hela tiden, så det kanske inte var personligt menat. Nästa sommar kommer jag att titta varenda dag.

Annonser