så sätter jag mobilen på en rimlig väckning i fortsättningen. Jag har nu två morgnar vaknat alldeles för sent. Vi har visserligen inga tider att passa, men dagen blir väldigt mycket bättre om jag får börja den i lugnt tempo och inte starta med ett ryck.

Och drömmarna var förvirrade och obehagliga. Dessutom kom jag på i går kväll att jag blandat ihop händelser för sju åtta nio år sen, så jag gick tillbaka i denna praktiska dagbok och läste ett och annat stycke. Det var sorgesamt, men livet vrider och vänder sig lite som det vill. En mycket gammal vän tittade på mig förra veckan och sade – ‘så här hade du inte tänkt att det skulle bli, va?’ och det hade han alldeles rätt i. Fast å andra sidan vet jag inte längre vad jag hade tänkt, numer har jag en förmåga att vid minsta incident tänka många olika katastrofscenarior, men positiva bilder har jag betydligt svårare att frammana. Och just nu har jag inte något framför mig som väger i den positiva skålen, inget som jag ser direkt. Vi planerar en veckoslutsresa i början av oktober, men maken har redan börjat diskutera detaljer med mig hur det ena och det andra ska ordnas. Och eftersom jag inte varit där på väldigt länge, så kan jag inte ge detaljsvar. Jag gjorde ett försök att gå in på en hemsida i går, men där nämnde man ingenting om sin ev handikappvänlighet, jag har dock för mig att det är rätt välordnat, men jag kan inte ge besked. Och min trötthet, när jag förklarar för maken, att jag brukar försöka ordna för honom i olika sammanhang, den är betydande, men han har ju bara sin ständiga oro för det okända, inte minnen av det som har gått bra.

Annonser