När golvklockans timslag tystnade, då förut, så sa maken – med lätt martyrtonfall – ‘ja, ja, jag ska inte säga något om det, jag kan ju inte göra något själv’. Nä nä. Och jag har aldrig utgivit mig för att vara urmakare, farfars bror Filip var urmakare i Kumla. Det är väl det närmaste jag kommit. Och jag vill bara påpeka, att även om han var verksam när Håkan Nesser bodde i Kumla, så slog han inte ihjäl sin hustru, inte ens sin svärmor, som bodde i ett rum innanför köket. Nå, jag har ju, trots makens ädla attityd, pillat lite av och till i golvklockans kedjesystem och lyckats få igång timslagen igen. Och i går kväll drog jag upp loden som vanligt och kunde konstatera att den slog tolv slag, där mitt i natten. Bra så. Men när den skulle slå elva på förmiddagen, så vägrade den igen.

Och maken suckade, djupt, och sa att för all del, men nu var det så att det betyder så mycket för hans möjligheter att hålla reda på tiden, just att timslagen hörs. Och jag svarade att i köket finns det tre klockor, bredvid tv:n finns det en klocka, i båda badrummen finns det väggklocka, i sovrummet finns det två klockor, så jag förstår uppriktigt inte var svårigheterna att hålla reda på tiden finns.

Men när han vilade gav jag mig på den och nu fungerar den igen. Ett tag.

Annonser