– man blir det, när man är borta en vecka och håller ganska begränsad koll på omgivningen, numer lite mer än förr iaf, jag kollar nyheter innan jag lägger mig, men det är ändå så intensivt med umgänge runt omkring att tidsperspektivet liksom förskjuts. Jag kan inte riktigt ta in att för en vecka sen satt jag någon helt annanstans, men nu är det vardag igen.

Och jag är så tacksam för många goda människor i mitt liv, omtänksamma och roliga. Sen är det förstås så, att om man samlar ihop tillräckligt många människor oavsett, så finns det en del där man inte med bästa vilja (faktiskt) inte kan få kemin att fungera. Alla är älskade av Gud, förvisso, men jag orkar inte lika mycket. Jag bara konstaterar att för att orka vidare, så ser jag till att hålla avstånd till en del av de mer påstående och gränslösa. För min egen skull. Det är inte vackert att konstatera att man=jag inte är en bättre människa än så, men jag accepterar mig själv där. Och det finns inget val.

Sen ska ju Yngste och Tvåan och hennes pojkar besöka Äldsta senare i veckan och fira äldsta dotterdottern och för all del Äldsta också, hon har födelsedag nästa måndag. Och jag skickar med en symbolisk t-shirt till dotterdottern, grå med rosa paljetter, hoppas det blir bra. Och till Äldsta skickar jag en ask, som jag fick på min mammas begravning av min moster. En vacker camébrosch och tillhörande örhängen, dom har varit min mormors, och i synnerhet örhängena har jag använt ofta, men jag känner att jag vill ge dom vidare nu.

Annonser