– som jag faktiskt fnissade rätt diskret åt. Nå, vi var några stycken och det pratades, och jag sa nånting om något jag vill träna mig på, om jag nu skulle bli 92, så vill jag ha vanan i ryggmärgen. Nå. Lite senare kom någon – en förtjusande människa – fram till mig och var så imponerad över att jag var 92. Hon tycket jag såg väldigt pigg och fräsch och rörlig ut. Först trodde jag (faktiskt) att hon skämtade till det, men sen insåg jag att det var inte fallet. Och det är nu rätt långt kvar till en ev 92-årsdag, så det är något jag kommer att fnissa åt i min ensamhet, då och då.

Man vet aldrig vad folk tänker. Fast det händer att dom säger rakt ut. Ja ja.

Annonser