blir jag alldeles lycklig av att titta på mina barn och barnbarn. Och hunden då. Men dessa trevliga människor, dom ingifta också förstås.

Det är så trivsamt att se dom sitta runt bordet och prata och den yngsta generationen som ägnar sig åt sina nöjen. Och jag minns faktiskt fortfarande när Tvåan och Äldste fick placeras så att dom inte kunde nå att sparka varann under bordet, det går bra numer. Även om det under dom år det var aktuellt kändes som ett nederlag för fostrandet. Man kan ju aldrig veta hur det ska slå ut i slutänden, fast dom flesta av oss hamnar inte hos Dr Phil, om man säger så.

Och nu är det dags för lite kvällsté.

Annonser