– det är inte helt enkelt. Jag tänkte på det i dag i kyrkan. Det finns en trappa i kyrkan vi gick i i dag, upp till koret, där det finns en (lite ranglig) ledstång som maken använder. Jag tar hans käpp och stagar upp ledstången och han går både uppför och nerför trappan. I dag när han skulle gå ner, så såg ett par helt okända människor detta och beredde sig att hugga tag i hans vänstra arm, vänligt men helt fel. Jag skakade energiskt på huvudet och avstyrde det hela och avfyrade samtidigt det vänligaste leende jag kunde få till, jag förstår ju att man menar väl. Men han ser ju inte till vänster och hade han blivit tagen i av människor han inte såg och inte kände, så hade det inte blivit så bra.

Och jag medger att jag har lite svårt att ta emot sån där spontanhjälp, jag har lite svårt att be om hjälp också. Det finns ett fåtal undantag, vi ska ju snart vara borta en vecka och där går man ju till matsalen med viss trängsel. Och där finns det en rar vän, som jag alltid kan lita på. Han hjälper oss att hålla stolar åt oss, han håller uppsikt över massan som står och trängs, och så går han glatt igenom hopen och säger – ‘ursäkta, jag ska ta plats åt Lilja och maken’, inga problem där. Och det finns en annan vän, som ibland dyker upp, och som jag vet har erfarenhet av olika typer av handikapp och som uppskattar maken mycket. När jag ser honom på långt håll, så nickar han åt mig att han hjälper maken ur bänken, jag kan ta det lugnt. Där känner jag mig trygg. Men jag vill aldrig, aldrig mer råka ut för att någon säger att man kan hjälpa till, och senare får jag höra att det varit så alldeles väldigt jobbigt. Jag gör hellre det som måste göras själv, än att jag utsätter oss för det.

Annonser