– det har det varit. När vi var på väg hade jag tittat efter ett ställe att fika på och hittade någonstans relativt i närheten av målet, där jag varit en gång för länge sen. Och vi åkte an slingrande, mycket vacker och lummig väg, men när vi kom fram så gick jag och rekognoscerade och fann dels att mackorna inte såg jättelockande ut och dels att det var långt för maken att gå, så jag klev in i bilen igen och vi åkte färdigt. Där kunde vi ta en handikapparkering och maken kunde långsamt ta sig till ett ställe med goda mackor. Sen hämtade vi ut nyckeln och installerade oss i rummet, som jag alltså minns att vi sovit i en gång förut, maken mindes inte. Och han var mycket irriterad över att det var fyra trappsteg upp, utan ledstång uppför (det fanns på andra sidan, så det var ändå rätt bra), men han kom upp och fick lägga sig och vila. Jag kastade mig ut i vimlet för att köpa frukostgrejor. Och jag sprang på en avhållen vän och blev stående och prata länge. Men det blev frukost handlad iaf.

Sen blev det så småningom dags för kvällens begivenhet, som startade med ett glas mousserande och det vackraste utsikten. För att nå dit skulle man upp två trappsteg och det vägrade maken först, men till slut hade jag övertygat honom att det gick. Och det gjorde det. Och han kom ner dom två trappstegen också. Sen var det en större trappa som skulle forceras, men den var försedd med ordentliga räcken på båda sidor, och inte ens dekorativa blomkrukor i vägen (som det ofta är). Och det hade ordnats med en ordentlig stol med armstöd åt maken, så omtänksamt, och alla gäster satte sig till en fantastisk måltid. Gott och roligt. Och jag tänkte att det nog var ca tretton år sen jag satt vid just det bordet senast, minst tre av dom som då var med är döda, och någon i det sällskapet vill iaf inte sitta bredvid mig. Nå ja. Denna kväll var det bra där vi satt, och maken var mycket nöjd. Sen blev vi hemskjutsade, för även jag hade fått del av vin till den goda maten. Och vi, iaf maken, somnade rätt raskt.

Sen ordnade jag frukost och vi skrubbade av oss och satte oss i bilen. Maken ville till varje pris titta på ett lokstall. OK. Fast det sorgliga var att han laddat så för att få se detta, att han verkligen inte alls tänkt på sina problem, han hade sett framför sig att han skulle gå runt och titta på allt och lite till av det som fanns där, och när jag körde bilen så nära jag bara kunde, så var det ju ändå ett par meter med makadam och andra trassligheter, så det blev inte den underbara stund han tänkt sig. Verkligheten kolliderade med tanken.

Så vi startade hemfärden och passade på att titta in i en jättejättegammal kyrka, som ingen av oss varit inne i, väldigt fint var det, och där gick det lätt för maken att gå in, bra så.

Och sen åkte vi hem, vi stannade inte ens för att äta kycklingsallad, som jag ev hade tänkt, vi tog kaffe och en macka när vi kom hem och senare ska jag koka pasta, det blir bra.

Annonser