– säger den professionellt hurtiga kvinnan på tv8. Och jag tänker att det har väl funnits bättre. Samtidigt tänker jag – efter alla dessa år – att det är inte min uppgift att slå på mig själv hela tiden. Faktiskt. Det finns nästan ingen som tar mig i handen och säger att det ordnar sig. Så jag får andas in långsamt och se till att sätta en fot framför den andra bara.

Och jag medger att det under några år har varit en försvårande omständighet att jag under de fyra första åren av makens sjukdom hade stöd, hjälp att se mina konstigheter i ett annat ljus. När den hjälpen försvann, förvandlades till tunga förebråelser mot mig, om att allt jag var och stod för var fel, då vacklade marken en del. Och det var inte alldeles en hjälp för mig att jag kunde se ganska klart vad det där handlade om, smärtan var lika levande för det.

Nu händer den här typen av incidenter inte så väldigt ofta, inte dagligen, men tillräckligt ofta för att jag ska vara sorgsen inför både makens och min egen situation. Men mig själv kan jag numer hjälpligt hantera, jag vet att jag inte är en genomusel människa för att jag inte orkar. Och jag vet att jag andas in igen, jag fortsätter framåt, den här vägen som är min. Och för min del, min mycket personliga erfarenhet mitt i det här, är att det som hjälper mig framåt är att ha en liten plätt fast mark. Det är dom här fyra gångerna varje dag när jag ställer mig inför Herrens ansikte, läser orden som så många stavat på före mig, oberoende av hur det sett ut runt omkring, vi är många. Och jag hanterar kulorna, tio i taget, jag ser frälsningshistoriens händelser i min egen själ, i mitt livs perspektiv. Där och då, här och nu. Mitt elände, mina misslyckanden, är inte så betydelsefulla i det stora sammanhanget. Tacksamhet för detta.

Annonser