Eftermiddagen. I går förklarade jag för maken att Tvåan haft lösa planer på en aktivitet här i dag, men att svärmor redan planerat göra något annat och att Tvåan därför sköt planerna här till nästa vecka och att dom åker till Liseberg på torsdag. Och jag pratade om det i morse också. Så långt tyckte jag att det var klart.

Sen ringer svärmor, när hon varit på sin aktivitet och börjar virra om vad Tvåan planerar, och då kommer maken inte ihåg någonting alls. Så när han slutat det komplicerade och komplicerande samtalet med ömma modern, så börjar han tjata på mig, för han har ju ingen aning om vad och när Tvåan planerar. Och jag, som då tycker att jag redan rett ut det här, blir akut uttröttad. Skillnaden mellan maken som nästan är den man jag en gång gifte mig med, och mannen med en påfallande hjärnskadan blir så enormt påtaglig. Och jag går ut på uteplatsen med min vanliga cigarill, för jag måste få en liten paus där. Men det accepterar inte maken, han vill ju bara veta, och han vill veta nu, omedelbart. Så han reser sig mödosamt ur fåtöljen och går till ytterdörren och öppnar den börjar tjata på mig om hur det egentligen är. Och jag säger till honom att vi har pratat om det förut, och jag är beredd att göra det snart, men just nu, alldeles just där, så klarar jag det inte – han får gå och sätta sig igen. Och jag stänger dörren. Och han står kvar innanför och försöker öppna den. Och jag håller fast den. Inte absolut jättebra där. Och nu tror jag vi har rett ut det. Så vitt det nu går. Och jag förstår att ämnet kommer upp senare igen.

Annonser