att somna i går, eller snarare tidigare detta dygn, för jag gissar att klockan var halv två innan jag äntligen somnade. Både kropp och själ smärtade. Och kroppen försöker jag ta hand om, jag byter ställning, lite långsamt så där, så jag inte ska väcka maken. Och själen försöker jag också hantera med viljan, det går också långsamt. Det finns mycket sorg. Och så dags på dygnet är glädjen lite svårare att locka fram. Och tankarna snurrar runt, om det allra svartaste hålet lyckas undvikas, så nog finns det annat som tjänstvilligt hoppar fram. Det som bör/ska göras i dag t ex. Det där att smöret bör tas fram i lagom tid, om kakorna till kaffet ska bli färdiga, kan snurra runt. Och det är trots allt mer hanterligt än tankar på svek och övergivenhet. För att det inte ska brista måste dagen vara ljus.

Annonser